Hem

#blogg100 – dag 2 linser eller glasögon?

Lämna en kommentar

Just nu pågår ett linstest. De nya progressiva glasögonen funkar inte så bra vid bågskytte. Det blir en suddig gul tapet. Tapet är namnet på tavlan jag vill träffa och gult är färgen för nio och tio. 

Första gången jag använde linser var för drygt 30 år sedan. Hårda. Dagens lins är nått helt annat. Både progressiv och möjlighet att fixa brytningsfel. 

De progressiva funkade inte till 100 på bågskyttet. När jag tog bort progressivitet på höger blev det mycket bättre. Det blir nog så att jag har progressiva månadslinser och byter till en lins utan progressivitet på höger öga när jag ska tävla. 

#blogg100 – dag 1

Lämna en kommentar

IMG_3824

Så är det dags för en andra vända med #blogg100.

Ett vitt papper.

Nya intryck.

En ny värld.

Börjar jag med ny värld har jag omlokaliserat mig till de södra delarna av vårt avlånga land. Närmare bestämt Malmö och Värnhem.

Sedan sist har Malmö kommit att få representera ett Sverige i kaos. Enligt vissa bruna opinionsbildare. Det har pratats och skrivits om No-GO-zoner som inte finns. Ett begrepp skapat av sagda bruna debattörer som antagits av media på den yttersta högerkanten och aldrig ifrågasatts på ett effektivt sätt från de som är satta att ifrågasätta.

Min erfarenhet av det fantastiska Malmö som växer och frodas är att beskrivningen av ett Malmö i kaos är bullshit.

När jag flyttade från Malmö för 26 år sedan var brobygget på tapeten och hur området skulle utvecklas när södra Skåne skulle ”byggas ihop” med Danmark och Köpenhamn. Det skulle bli en expansion utan like. Arbeten skulle skapas och befolkningen växa utifrån efterfrågan på arbetskraft.

Sedan dess har Sverige gått igenom två flyktingkriser. Balkan på 90-talet och just nu Syrien. Vi klarade Balkan och vi kommer att klara Syrien med allt vad det innebär.

Tillsammans klarar vi allt som möter oss.

Ha det bäst första dagen av mars 2017

 

Guld med ADHD – En personlig blogg om psykisk ohälsa

Lämna en kommentar

http://guldmedadhd.se/

Ridå. Och omtag.

Lämna en kommentar

Helena Roth. HERO.
Jag var minst i klassen upp till gymnasiet. Växte 20 centimeter över sommarlovet och ikapp. Aj, vad ont jag hade. Och inget mot den smärta jag hade efter alla fighter för rättvisa. För de kamrater som behandlades orättvist. I mina små ögon.
Nu behandlar delar av världen andra delar orättvist och jag får samma känsla som då.
Helena.
Du skriver det jag också känner.
Som att de som ska stå upp för rättvisa har gett upp.
Nej!

HERO - the coach

Vaknade i morse efter en natt då till och med jag hölls vaken av ett sanslöst åskoväder, jag som brukar sova igenom det mesta. Gick på toa. Tänkte ‘Pjuh, britterna kommer ha röstat för att stanna vilket kan väga upp min förtvivlan för de tillfälliga svenska asyllagarna som röstades igenom i tisdags‘.

Kröp tillbaka ner i sängen, kollade FB i godan ro tills jag snubblade över en brittisk väns statusinlägg.

Fyllt med ledsna kommentarer. Människor som uttryckte sin chock och förtvivlan.

Panik. Hjärtat bultar.

Surfade omedelbart in på Sydsvenskan, medan jag febrilt rabblade mantrat ‘Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant‘ bara för att mötas av rubriken Britterna röstar för att lämna EU.

Två mörka dagar inom loppet av fyra dagar.

Ridå.

Och samtidigt.
Jag kan inte stanna där. Bakom neddragen ridå. Som om pjäsen vore slut och inget mer ska ske…

View original post 289 fler ord

Att bli en bättre människa

Lämna en kommentar

Helena skriver om något verkligt viktigt i dagens debattklimat.
När jag reflekterar över klimatet i debatten mörker jag att alla från höger till vänster är snabba att döma motparten.
Ofta handlar det om att den som inte håller med automatiskt blir en dålig människa.
Har vi då öppet och fördomsfritt lyssnat?
Eller har vi på ett tidigt stadium stängt oss och bestämt oss för något? Utan att lyssna på det som var nytt? Främmande? Och kanske riktigt vettigt?
Vem är vi att döma någon annan för deras upplevelse av världen?
Hur mycket bättre kan världen bli när vi slutar döma?
Vad kan vi göra istället?

HERO - the coach

Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.

Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt…

View original post 486 fler ord

Ho’oponopono

Lämna en kommentar

Have you heard of the Hawaiian therapist who cured an entire ward of criminally insane patients, without ever meeting any of them or spending a moment in the same room? It’s not a joke. The therapist was Dr. Ihaleakala Hew Len. He reviewed each of the patients’ files, and then he healed them by healing himself. The amazing results seem like a miracle, but then miracles do happen when you use Ho’oponopono, or Dr. Len’s updated version called Self I-Dentity Through Ho’oponopono (SITH). I had the pleasure of attending one of his lectures a few years ago and started practicing Ho’oponopono immediately. The results are often astounding. Do you need a miracle?
What you might wish to understand is how this can possibly work. How can you heal yourself and have it heal others? How can you even heal yourself?
Why would it affect anything “out there”? The secret is there is no such thing as “out there” – everything happens to you in your mind. Everything you see, everything you hear, every person you meet, you experience in your mind. You only think it’s “out there” and you think that absolves you of responsibility. In fact it’s quite the opposite: you are responsible for everything you think, and everything that comes to your attention. If you watch the news, everything you hear on the news is your responsibility. That sounds harsh, but it means that you are also able to clear it, clean it, and through forgiveness change it.
There are four simple steps to this method, and the order is not that important. Repentance, Forgiveness, Gratitude and Love are the only forces at work – but these forces have amazing power.
The best part of the updated version of Ho’oponopono is you can do it yourself, you don’t need anyone else to be there, you don’t need anyone to hear you. You can “say” the words in your head. The power is in the feeling and in the willingness of the Universe to forgive and love.
Step 1: Repentance – I’M SORRY

As I mention above, you are responsible for everything in your mind, even if it seems to be “out there.” Once you realize that, it’s very natural to feel sorry. I know I sure do. If I hear of a tornado, I am so full of remorse that something in my consciousness has created that idea. I’m so very sorry that someone I know has a broken bone that I realize I have caused.
This realization can be painful, and you will likely resist accepting responsibility for the “out there” kind of problems until you start to practice this method on your more obvious “in here” problems and see results.
So choose something that you already know you’ve caused for yourself? Over-weight? Addicted to nicotine, alcohol or some other substance? Do you have anger issues? Health problems? Start there and say you’re sorry. That’s the whole step: I’M SORRY. Although I think it is more powerful if you say it more clearly: “I realize that I am responsible for the (issue) in my life and I feel terrible remorse that something in my consciousness has caused this.”
Step 2: Ask Forgiveness – PLEASE FORGIVE ME

Don’t worry about who you’re asking. Just ask! PLEASE FORGIVE ME. Say it over and over. Mean it. Remember your remorse from step 1 as you ask to be forgiven.
Step 3: Gratitude – THANK YOU

Say “THANK YOU” – again it doesn’t really matter who or what you’re thanking. Thank your body for all it does for you. Thank yourself for being the best you can be. Thank God. Thank the Universe. Thank whatever it was that just forgave you. Just keep saying THANK YOU.
Step 4: Love – I LOVE YOU

This can also be step 1. Say I LOVE YOU. Say it to your body, say it to God. Say I LOVE YOU to the air you breathe, to the house that shelters you. Say I LOVE YOU to your challenges. Say it over and over. Mean it. Feel it. There is nothing as powerful as Love.
That’s it. The whole practice in a nutshell. Simple and amazingly effective. 

A shift.

3 kommentarer

Now I understand why there is so much quieter in my mind. There is less thinking of what could happen or why it didn’t happen.
It’s because I’m always living in the feelings of my thinking and never in the feelings of the world.

100% of the time.

No exceptions.

The implication of that is no thoughts about could, would or should.

Instead of adding there is subtracting.

The definitive black and white nature of
“Thought in the moment included” or
“Thought in the moment not included”
brings simplicity to life.

Hallelujah.

Older Entries