En kollega inom taxi tog sitt liv för två veckor sedan. Jag träffade honom kvällen före när vi väntade på körning från flyget. Hade någon sagt att det var sista gången hade jag aldrig trott på det. Det fanns inga som helst tecken som tydde på något sådant. 

Med anledning av den senaste tidens skriverier om villkoren för oss taxichaufförer vill jag säga att det finns inget som tyder på att det var orsaken. 

Vi lever i ett mirakel. Vår kropp. Lägger vi handen på en het spisplatta talar kroppen om för oss att dra för böfvelen bort handen. Skär vi oss på ett papper i handen så sätter vi på ett plåster och nån vecka senare syns knappt såret. Vi självläker. 

När vi har en obehaglig upplevelse är det kroppen som talar om för oss att ta ett steg tillbaka. Råkar vi ut för ett trauma kan vi efter en tid se tillbaka och säga att visst var det både hemskt och tufft och jag önskar ingen detta. Samtidigt vill vi inte vara utan erfarenheten. Även där självläker vi. Vi är helt enkelt ett vandrande mirakel. 

Vad vi än är med om och som just då upplevs som världens undergång finns det en framtid där vi undrar hur kunde jag tänka så tokigt? Det finns en lösning på allt. När vi låter såret vara ifred läker det av sig skälv. Vi behöver inte gå omkring och kontrollera läkeprocessen. Den sköter sig själv och vi vet det. 

Varför ska vi då med alla till buds stående medel försöka kontrollera våra tankar och känslor när vi mår dåligt av någon anledning. Samma sak gäller där som med skärsåret. Kroppen tar hand om det också när vi så tillåter. Vi är lika självläkande även där. 

I Kärlek. 

❤️❤️❤️

Annonser