Helena skriver om något verkligt viktigt i dagens debattklimat.
När jag reflekterar över klimatet i debatten mörker jag att alla från höger till vänster är snabba att döma motparten.
Ofta handlar det om att den som inte håller med automatiskt blir en dålig människa.
Har vi då öppet och fördomsfritt lyssnat?
Eller har vi på ett tidigt stadium stängt oss och bestämt oss för något? Utan att lyssna på det som var nytt? Främmande? Och kanske riktigt vettigt?
Vem är vi att döma någon annan för deras upplevelse av världen?
Hur mycket bättre kan världen bli när vi slutar döma?
Vad kan vi göra istället?

HERO - the coach

Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.

Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt…

View original post 486 fler ord