Helena Roth. HERO.
Jag var minst i klassen upp till gymnasiet. Växte 20 centimeter över sommarlovet och ikapp. Aj, vad ont jag hade. Och inget mot den smärta jag hade efter alla fighter för rättvisa. För de kamrater som behandlades orättvist. I mina små ögon.
Nu behandlar delar av världen andra delar orättvist och jag får samma känsla som då.
Helena.
Du skriver det jag också känner.
Som att de som ska stå upp för rättvisa har gett upp.
Nej!

HERO - the coach

Vaknade i morse efter en natt då till och med jag hölls vaken av ett sanslöst åskoväder, jag som brukar sova igenom det mesta. Gick på toa. Tänkte ‘Pjuh, britterna kommer ha röstat för att stanna vilket kan väga upp min förtvivlan för de tillfälliga svenska asyllagarna som röstades igenom i tisdags‘.

Kröp tillbaka ner i sängen, kollade FB i godan ro tills jag snubblade över en brittisk väns statusinlägg.

Fyllt med ledsna kommentarer. Människor som uttryckte sin chock och förtvivlan.

Panik. Hjärtat bultar.

Surfade omedelbart in på Sydsvenskan, medan jag febrilt rabblade mantrat ‘Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant‘ bara för att mötas av rubriken Britterna röstar för att lämna EU.

Två mörka dagar inom loppet av fyra dagar.

Ridå.

Och samtidigt.
Jag kan inte stanna där. Bakom neddragen ridå. Som om pjäsen vore slut och inget mer ska ske…

View original post 289 fler ord

Annonser